Jag är född i Vilnius, Litauens huvudstad, i en familj med en litauisk mamma och en polsk pappa. När jag var 26 år flyttade jag med hela min familj till Sverige för att söka ett bättre liv efter finanskrisen som har tagit hårt på min familj.

Sedan jag var liten såg jag hur mina föräldrar kämpade för att få livet att gå ihop. Mitt tidigaste minne är, när jag går på vägen från dagis, och välsignar buskar genom att vidröra dem. Jag hade alltid en och samma undran, är det så livet ska vara. Jag minns känslan av djup sorg och ledsamhet som fanns inuti mig. Den känslan har jag burit med mig genom hela livet, som om jag var en vit kråka som inte passade in.

Jag växte upp med en konstant känsla av att det var något fel på mig. Enligt min mormor var äktenskapet mellan mina föräldrar det värsta val min mor gjort. Att gifta sig med en polack och skaffa halvpolska barn, det var fel på oss alla enligt henne. Jag blev mobbad i skolan av lärare på grund av mitt polska efternamn, vilket bara stärkte min känsla av att vara annorlunda. Det satte djupa spår i mig. Det tog mig flera år att först identifiera och sen bearbeta det barndomstraumat, känslan av att vara totalt värdelös. Man är utsatt som barn och är mycket beroende av vuxna under sin uppväxt. Om vuxna och dina närmaste påstår att du inte duger som du är tror du på det till slut.

Det var början till min frånvaro av självkänsla. Under mina unga år var jag som en tiggare som väntade att någon utifrån ska uppmärksamma och berömma mig. Jag förstod att genom prestation får jag det mest önskvärda, bekräftelse. Så jag presterade, hemma, på skolan, med vänner, i sängen, i min egen familj. Prestera 24/7 år in och år ut. Jag kan bara säga att det är ganska utmattande och glimten av bekräftelse varar aldrig länge. De millisekundsögonblicken fungerar som trigger som viskar ”prestera mera, prestera bättre, fortsätt”.

Jag nådde mitt livs botten när jag var 17 år. Det största livssveket blev ett sorts uppvaknande. Det förstod jag inte på en gång så klart, men ett frö var sått. Jag hamnade på livets botten efter att jag blivit våldtagen och min bästa vän hade förrått mig. Sorgligast av allt var att även då behövde jag hålla fasaden uppe och jag har aldrig någonsin berättat om den händelsen förrän jag fyllde 36 år. Det var inte konstigt att jag blev deprimerad. Även då umgicks jag med mina förövare som hade svikit mig. Det viktigaste var att passa in och att duga. Att erkänna för min familj och även för mig själv var som att bekräfta att jag hade misslyckats. Så jag valde att gå vidare och tänkte att jag förlät alla…Alla förutom mig själv. Kan du förstå hur låg självkänsla jag hade?

Tiden gick och jag hade ett stort behov av att älska och bli älskad. Jag bildade familj när jag var knappt 19 år. Jag var oerhört svartsjuk, grät hela nätterna när min man festade med sina arbetskamrater och jag väntade hemma med barnen. Jag var rädd att han skulle lämna mig. Hur kan han älska mig, vem är han och vem är jag? Svartsjuka föder kontrollbehov och det i sin tur föder utmattning. Det enda verktyg som jag hade var att prestera, och jag gjorde det. Jag försökte vara bästa frun, bästa älskarinnan, bästa mamman, bästa grannen, bästa arbetaren, bäst i allt helt enkelt.

För mig var det en 35-årig kamp med ingen annan än mig själv. Jag hade allt jag kunde önska, familj, två barn, hus, bil, hund och drömyrket, och samtidigt kände jag mig olycklig som aldrig förut. Jag undrade vad det var för fel på mig och jag kunde inte bli av med känslan av att det var enormt synd om mig själv.

Jag minns den dagen när jag grät och bad Gud att skicka ett tecken för att jag var helt vilse. Jag visste inte längre hur jag skulle leva, skulle jag skilja mig eller ska jag kämpa vidare. Jag kunde inte ens sätta fingret på vad felet var. Jag visste bara att så ville jag inte leva längre. Allt detta har jag burit inom mig och ingen annan kunde ens ana hur mitt mående var. Jag var ju proffs och den största mästarinnan i att hålla fasaden uppe tills jag inte längre förstod vem jag var och vad jag ville.

När du frågar så får du svar. I alla fall fick jag det.